Alan Punksons Project

Det var en eftermiddag under 2020. Himlen var grå och på träden saknades löv. Det var fuktigt och kallt. Jag hade gett mig iväg för att köpa snus i en specialaffär någonstans i Schönebergs utkanter. När jag kom fram såg jag till min besvikelse att affären var stängd, men knappt hann jag låsa upp cykeln och tänka att resan varit förgäves, förrän jag lade märke till butiken som låg vägg i vägg. 

I fönstret låg gamla hi-fi-prylar och ett och annat leksakståg. När jag strax därefter kikade in föreföll det till min förtjusning i första hand vara en skivaffär - eller snarare en loppis i butiksform, med tyngdpunkten på vax. Alltså en gigantisk skitback. YES ...!

Jag hade ingen direkt tidspress så jag mönstrade sortimentet ett par timmar i lugn och ro. Så när jag var nästan klar fick jag syn på en Alan Parsons Project-platta jag inte bara saknade i samlingen, men som jag inte ens visste existerade. Jag granskade omslaget: "Stereotomy"; dess rätt trista utformning (säkerligen avsiktlig) kunde möjligen förklara varför den undflytt min uppmärksamhet.

Den kostade inte mycket så jag slängde med den i högen utan att tänka så mycket mer på det. Jag kommer inte ihåg exakt, men jag är rätt säker på att jag lyssnade igenom majoriteten av de andra inköpen innan jag lade albumet på tallriken. Och när jag väl gjorde det var det med skräckblandad förtjusning som de första 7-minutsspåret (!) (också kallat Stereotomy) träffade mig. 

I sin svulstiga arenarockande arom liknade det inte mycket från deras tidigare katalog. Inget hålls tillbaka, riffen är svängiga, sången rakt på sak. Det är roligt, nästan som om det fanns en viss medveten ironi bakom arrangemanget. 

"We can make it foreeeeveeeer"

Raderna får mig att tänka på ett förhållande där den ena parten vill styra den andra.

"Turn me to stoooonee. Turn me to stoooooooo-oooohh-ooooonee"

Och så fortsätter det, med idel pop-rock-dängor som i sin ytliga livlighet inte avhåller sig från att bokstavera ut förakt och misstycke förpackat i underhållande sarkasm.

"Limelight, you were all I ever wanted since it all began"

På det hela räknar jag två låtar som faktiskt låter som klassisk Parsons, och även om teminstingen en av dem är hyfsat flott är det likväl svårt att föreställa sig att det inte rör sig om ett par utrangerade nummer som legat och samlat damm sen de dömdes för otillräckliga för tidigare släpp. 

Det kommer med andra ord knappast som en överraskning när det enligt uppgifter fanns stor friktion mellan Alan Parsons och skivbolaget i samband med plattans tillkomst. Pamparna ville ha ett mer kommersiellt sound etc. etc. Med andra ord samma historia som ELP's "Love Beach", men med skillnaden att "Stereotomy" mot alla odds är förvånansvärt stabil. 

Jag kan inte direkt svara på varför, men jag har de gångna åren återkommit förbluffande många gånger till verket. Jag skulle tro att det kan ligga något i det explicita långfingret som herr Parsons pekar åt bolagets kreativitetsstävjande överherrar - samt åt det faktum att han därigenom, anno 1985, de facto återupplivar punkens anda genom att leverera lökiga Van Halen-riffs producerade till sömlös perfektion, så som bara den dåtida branschens störste mästare kunde. 

Fasligt underhållande, på både gott och ont.