M*A*S*H

 Än i dag sänds avsnitt på den svenska midnattstelevisionen. Precis som under min barndom. Elva långa säsonger och med ett slutavsnitt som ännu innehar rekordet som det mest sedda i amerikansk historia.

Gråbruna dekorer och människor i militärgrönt. 70-tals tolkning av 50-tal. Trots det mysiga introt – med det så familjära ledmotivet (som förblir både in- och outro genom hela serien) – var det alltid något som under min uppväxt snabbt zippades bort.

Nästan två årtionden passerar, utan att en tanke ägnas däråt, i stället ser jag hela Star Trek TNG, VOY, DS9, TOS, Farscape, Dexter, Frasier flera gånger gånger om, och så till slut Babylon 5. Den första i mitt liv som lyckas med konststycket att inte bara vara fasansfullt bra, men som sammanhängande är det från säsong 1 till 5 - från början till slut.

Faktum är att det är så pass bra, att när finalens eftertexter rullar förbi, fylls jag av nedstämdhet, eftersom jag är medveten om att jag precis sett klart den bästa serien någonsin. Inget kommer att kunna toppa den.

När det kommer till episka story arcs finns det fortfarande inget som slår B5.

I vanlig ordning, efter att ha sett klart något jag gillar, går jag med i diverse fangrupper på Facebook. Som består mestadels av ständigt återanvända memes. Men då och då dyker också intressanta spörsmål upp, som en dag när någon frågade vad andra B5-fans gillar att titta på.

Vita huset tycktes vara de flestas andrahandsval (tillräckligt för att jag ska ge den en chans, men hälften in i första säsongen tröttnar jag). En del andra sci-fi-serier nämns, Firefly och Farscape bland annat.

En enskild kommentar sticker ut i och med att den inte bara säger M*A*S*H, men adderar att den avundas alla som ser den för första gången. Kommentaren fastnar någonstans i bakhuvudet, för när jag ett, två år senare hittar ett par DVD-boxar med seriens första säsonger i en second hand-butik haffar jag dem direkt.

Med dessa två började en resa jag alltid kommer vara tacksam för.

De ligger dock orörda i hyllan länge, och då jag någon gång försöker titta går det inte p.g.a. regionskoden. Tid förflyter, jag införskaffar en ny spelare och jag finner mig en förmiddag liggande på soffan. Min bättre hälft vid min sida, båda dåsiga efter en lång natt av festligheter.

Jag slänger in första skivan och trycker play. Hur timmarna flyger iväg vet jag inte riktigt, men plötsligt har jag sett klart sex avsnitt och kan knappt vänta tills nästa skiva snurrar. En känsla som fortsatt konstant fram till sista avsnittet.

Elva säsonger av briljant komedi och djupaste tragik, ofta från den ena scenen till den andra. Utfört med sådan spetsfyndighet och intelligens att njutningen är total. Avsnitten handlar ofta om hur de två huvudkirurgerna Hawkeye och Trapper (senare ersatt av BJ) på diverse sätt utmanövrerar systemet.

Ibland för att få tag på något, te.x medicin till patienterna eller ett objekt av personligt värde; i många fall brukar planerna involvera en distraktion för att få översten att skriva på ett formulär. Hela tiden ska det dock spelas spratt, för att förlöjliga paragrafryttare och pantade generaler samtidigt som de vill överträffa varandra. Allt för att få den eländiga vardagen - som pendlar mellan att vara antingen för tråkig eller grotesk - att gå.

Elliott Gould och Donald Sutherland spelar de ursprungliga inkarnationerna av Trapper och Hawkeye i spelfilmen från 1970. Inte lika barnvänlig och något ruffare i utförandet, men även den ett mästerverk.

Helt avgörande är karaktärerna, som redan vid första ögonkastet är svåra att inte förälska sig i. Däri ligger hemligheten: starka, färgglada arketyper rymmande alla styrkor och svagheter som kommer med gängse mänsklig inkarnation. Man känner igen och känner med. Det som gör stor berättarkonst stor.

De tre första säsongerna är huvudsakligen komik med drama-inslag, men skiftar allteftersom till en mer 50/50-kombination. Kvaliteten sviktar dock aldrig. Två relativt stora karaktärsbyten sker mellan säsong 3 och 4, samt en och annan som hoppar av/byts ut två tredje delar in. Bortsett från Frank Burns (spelad av Larry Linville), som blir lätt enerverande mot slutet (inte undra på att han hoppade av) är karaktärsutvecklingen utmärkt avvägd.

Tack vare Alan Aldas (Hawkeye, huvudprotagonisten) ständiga eftersträvan att ge alla karaktärer plats i rampljuset, tillåts de att blomma ut; till den grad att man nära på önskar att man kunde få vara på plats där under brinnande krig.

Som en person som sätter högsta vikt på starka personporträtt räcker detta som argument för att ge M*A*S*H en chans. Men jag vill också påstå att det finns ytterligare två synnerligen goda anledningar.

Fr.v. Col. Blake, Trapper, Radar och Hawkeye dominerar de tre första säsongerna
tack vare sin särartade kemi och älskvärdhet.

Precis som kultfilmen från 1970, vilar allt på ett antikrigsbudskap. Till skillnad från filmen som har klara vietnamvibbar är serien tydlig med att det utspelas på ett mobilt fältsjukhus under Koreakriget d.v.s. tidigt 50-tal. I och med att det är inspelat på 70-talet är referenserna (rätt ofta) föråldrade och kan vara svåra att uppskatta i dag.

Emellertid varvas det med en stor och tilltagande dos ordvitsar, slapstick och kafkaesk militärsatir. Det är med andra ord förvånansvärt tillgängligt om man bara ser förbi den primitiva estetiken.

Jag vill dock slå ett extra slag för verkets pacifistiska ådra. I dessa tider av vettlös upprustning är det relevantare än någonsin och det torde göra oss alla gott att få en påminnelse om vad i helskotta våra ledare håller på med. Ty på denna punkt är dramat i sanning tidlös.

Besättningen från säsong 6-8. Trots att den förändras förblir det i världsklass.

Därtill handlar det parallellt om att bryta regler och att rebellera mot allt det hopplöst miserabla som livet tenderar att kasta mot en. Att stå upp för den man är, erkänna sina begränsningar och att uppskatta det liv man har. Genom självkännedomens äventyr och skrattets kraft.

När jag snyftar mig igenom det två timmar långa finalavsnittet känner jag inte bara en djup uppskattning för att jag fått ta del av en oerhörd, ofattbar pärla inom dramaturgins historia, men också för att jag fått lära känna underbara människor som kommer förbli i mitt minne liksom alla andra som gjort ett intryck på mig.

Men kanske mest av allt rinner tårarna för att M*A*S*H avgjort övertygar att människan är en vacker varelse. Det om något är medicin som heter duga.