Gabber Eleganza live på Volksbühne 17/12 - 2022

För en tid sedan fann jag en handskriven redogörelse i en av mina anteckningsböcker; behandlande en live-spelning på Volksbühne för ganska exakt tre år sedan. Tyvärr blev den aldrig helt färdigskriven, men i stället för att låta det damma bort i en byrålåda låter jag det nu offentligöras, för de få som må finna intresse i det.

Tidigt ankomna lyckades vi få tag på denna affisch. Till min bättre hälfts förskräckelse gav jag bort vårt exemplar till en ung svensk främling som korrekt gissade att jag kom från förorten Norby, i Uppsala.

Jag har bott 13 år i Berlin, men jag hade aldrig, fram tills förra lördagen, besökt stadens ärorika teaterinstitution Volksbühne. Det hade ingen annan i mitt sällskap heller. Därför var vi förväntansfulla och framför allt nyfikna på hur ett Gabber-set skulle gestaltas på teaterscenen.

Volksbühne

Skulle det röra sig om en audiovisuell upplevelse från sittplatserna, eller skulle valet vara fritt huruvida man ville sitta eller stå? Skulle musiken ens vara dansant?

Vi anländer i god tid. Det finns fortfarande gott om promomaterial att roffa åt sig vid försäljningsbordet. Vi beställer varsin öl och observerar besökarna allteftersom de trillar in.

Blandat! Unga ravekids som knappt gått ut gymnasiet varvas med mer rutinerade entusiaster, samt en och annan herre som gott hade kunnat jobba på någon HR-avdelning i de närliggande kontorsbyggnaderna.

Ljudet från förakten dunkar in i foajén och vi skyndar oss in. Samtliga sittplatser är avspärrade med rödvit tejp. Showen äger rum på själva teaterscenen. Ett par podester har satts upp i mitten för DJn och hans entourage av Hakke-dansare. Publiken bildar en ring runt artisterna på resterande yta.

Akten ger soundchecken en sista chans att justera ljudet som kämpar något med att få ut studsarna utan rundgång. Men när Eleganza börjar är det korrigerat. 

Volksühne inne. Sittplatserna var avspärrade, men gardinerna var bortdragna så scenen erbjöd en markant större yta.

Hakke-dansarna sprattlar högt ovanför oss när röken lagt sig, och så även besökarna. Ett par famlar fram mobiltelefoner för att dokumentera, men ger snabbt upp när det blir uppenbart att det är fullkomligt omöjligt att stå still.

Donk! - Donk! - Donk!

Salen studsar, ja rent av kokar. Det dröjer knappt en kvart förrän folk börjar ta av sig kläderna. Det är råa minusgrader utomhus och många bär långkalsonger. Byxorna åker av och min kollega strippar leende av sig till bar överkropp. Oben ohne.

De unga besökarna behärskar, till min glada förvåning, de typiska dansstegen som så nära förknippas med hardcore-kultur, medan mitt sällskap, jag och alla äldre (än vi) måste anpassa våra techno-steg något.

Förkärleken till en musikstil som i sin ursprungliga förpackning presenterar en otillgänglighet, men som via bearbetning - ej omförpackning - formas till att passa en kultur som är kosmetiskt väsensskild, men i hjärtat är en och samma.

I stället för 3 dagar Thunderdome, ett 3 timmars technoset.

Jag såg honom på en klubb i somras. 4h set med en presentation som komprimerade ljuden till 2-3 minuters sekvenser, serverade med lika långa ljudbitar av långsammare karaktär. Uppträdandet på Volksbühne var som nämnt hälften så långt, men desto sprängfullare. 

***

Redogörelsen avbryts abrupt. Måhända förmedlar den emellertid en någorlunda bild av storheten i såväl upplevelsen i sig som i konstnärskapet som helhet.

Den som inte redan stiftat bekanstkap med soundet må så göra, och den som finner sig lika barnsligt förtjust i det som undertecknad må hålla utkick efter hans framtida spelningar.