Det Njutbara

Det var exakt två år sedan, som jag sammanställde de mediala kulturyttringar som gav mig särdeles stor tröst och inspiration under året som just passerat. Jag vet inte varför, men jag hoppade över detta i fjol. Nu är det dock dags att återigen rada upp de fräsigaste, klassiska såväl som pinfärska, verken jag kommit i kontakt med den gångna tiden. Men innan dess, en handfull favoritögonblick från arbetsvardagen:

Så, låt mig nu börja med serien Farscape. Jag inledde en förstagångstitt på denna australiensiska sci-fi-serie någon gång under vintern 21, och blev klar med den första kvartalet 2022. Serien producerades 1999-2003, vilket estetiken på både gott och ont skvallrar om. När man väl vant sig vid den märker man emellertid snabbt hur välskriven och på många sätt unik serien är. 

Storyn är inte lika enhetlig som t.ex. Babylon 5, men inte heller lika fristående som Next Generation, istället blir den lite som Deep Space 9 möter Voyager, rent berättartekniskt; men med charmen och stylen mer åt Firefly-hållet. Att den sen innehåller en gedigen dos mörka element, varav en hel del bokstavliga snedtrippar, gör att den särskiljs ännu mer från konkurrensen. På ett mestadels hyggligt sätt.

Karaktärerna är bortsett från en eller två undantag exceptionellt välskrivna och spelade. Hjältarna motsvarar sina arketyper med stor älskvärdhet utan att bli klyschiga. Framför allt Ka'Dargo, Chiana och Rygel sticker ut. Ett särskilt benämnande till antiprotagonisten Scorpius, som mycket väl kan vara den bästa skurken i filmhistorien. Farscape är av en mängd anledningar väl värd en titt, om inte allena för honom. 

Vidare vill jag också nämna Dexter: New Blood som lanserades förra vintern. Den tar vid där originalserien slutade för tio år sedan och lyckas överraskande nog inte bara överglänsa de tidigare säsongerna med bravur, utan knyter dessutom ihop säcken på ett snyggt och tillfredsställande vis. 

Att låta den slutgiltiga delen av serien utspelas i ett kargt vinterlandskap i motsats till Miami är genialiskt. Människorna bakom produktionen har givit mycket möda för att ge fansen ett värdigt avslut på den långa sagan. Och de lyckas - med råge. Ett verk av kärlek.

Jag skulle även vilja slå ett slag för Star Trek: The Animated Series (TAS) och den nya Lower Decks, som båda på sitt eget unika vis gett mig mycken skratt och ro. TAS är i mångt och mycket exakt samma serie som TOS, förutom att formatet är kortare och miljöerna avsevärt mer flamboyanta. 

Om den verkligen uppskattades av 70-tals-kids är svårt att avgöra, men för alla vi som diggar Kirk och gänget i otecknad form, finns i denna animerade manifestation åtskilligt att gotta sig i. Avsnittet "The Lorelei Song" förtjänar en särskild omnämnande, då det är den enda gången i Trek-historien som Uhura kommenderar bryggan (mer om det avsnittet en annan gång). 

Myspys

Efter att jag en gång påbörjade en misslyckad titt på Enterprise (direkt efter Voyager) svor jag att jag aldrig kommer bemöda mig med någon Trek efter 2001 igen. Men så blev jag av respekterad källa rekommenderad Lower Decks, som inte tog lång tid på sig med att golva mig. En animerad humorserie satt i nämnt universum. 

Det är förvisso säkert underhållande för gängse lekman, men jag vill påstå att det är för för den som investerat tusentalet timmar åt de klassiska serierna, som den verkligen uppfyller sin potential. Ty det är till gränsen proppat med udda referenser och påskägg. Säsong 1 och 2 var stora höjdpunkter 21/22. Att jag får chansen att börja 23 med säsong 3 ger mig stor tillfredsställelse.

Buskul

Father Ted är måhända kort med sina ynka 25 avsnitt på tre säsonger. Icke desto mindre bjuder den på en avsevärd mängd komik som blandar flamsig slapstick med ren absurdism. Ser vi förbi en handfull halvljumma avsnitt i säsong 2 respektive 3, så är serien med sina resterande 20 delar väl värd din tid. Jag lovar att många av skämten kommer följa med dig långt efter att du är färdig med genomtitten - ett betyg inte många sitcoms förunnat.

Detta om tv-serier. Låt mig nu nämna de läsupplevelser som värmt mig mest de senaste 12 månaderna. Om vi börjar med det skönlitterära så sticker tre verk ut: Ett av dem är Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, medan Ursula K. Le Guin med The Word for World is Forest samt Earthsea-serie utgör det andra. 

Om vi börjar med Kejsarn av Portugallien så måste jag tillstå att jag faktiskt läst den en gång för många år sedan. Jag kom dock inte ihåg mycket av den, och än mindre kom jag ihåg att den var så ofattbart svår att lägga från sig. 

Den rätt simpla intrigen vevas, tack vare Lagerlöfs otroligt stilsäkra svenska, ihop till en häpnadsväckande vacker historia som, trots att det rör sig om vardagen för fattiga bönder i Småland. aldrig tappar vare sig spänning, trovärdighet eller lyster. Jag må föredra Jerusalem och Bannlyst, men det betyder inte mer än skillnaden på majestätiskt bra och utomordentligt god. 

Ursula K. Le Guin har legat länge, länge på min läslista. Så när jag hade betat av Lagerlöf hoppade jag på cykeln till närmaste sci-fi-bokhandel och köpte The Word for World is Forest samt A Wizard of Earthsea. Den första titeln fick jag rekommenderad till mig under en Berghainvisit för många år sedan (Shout outs till Elis), så jag började naturligt med den. 

Förväntningarna var som sig bör rätt höga. Det tog emellertid inte många sidor förrän de infriades. I den korta romanen blandas Starship Troopers, DDR Western och Apornas Planet med det bästa från våra jordliga urinvånares kulturer och synsätt. 

Man kan med rätta hävda att det är en berättelse som kritiserar västvärldens imperialistiska tendenser, samtidigt som det vore haltande att inte lyfta fram den stora insikt som tar sig uttryck i lekfulla visioner och ideal utförda av framförallt av berättelsens förtryckta naturfolk. En bok som framkallar tårar när du minst anar det.

The Word... imponerade enormt på mig. Så mycket att jag med illa vald skepsis slängde mig över den första boken i Earthsea-serien: A Wizard of Earthsea.

Denna bok-serie har kartor, vilket ger dem en enorm interaktiv fördel. Ty resandet är omfattande, och kartorna som först fungerar främst som orientering blir så småningom riktiga platser, som man både besöker och drömmer om. 

Jag har inte läst Sagan om Ringen (den är på listan för 2023), men misstänker att intrigen är av liknande karaktär. En ung pojke ger sig ut i världen för att lära sig magi. Han hamnar på en skola där meningsskiljaktigheter orsakar att en reva i världen öppnas. Ur klättrar en mäktig skuggvarelse som vår hjälte ger sig ut i världen för att besegra. Äventyret börjar. 

Och oavsett var han befinner sig eller vilka karaktärer han träffar så är man via Le Guins exemplariskt levande språk där på plats, personligen. Sålunda är det en litterär bedrift av allra högsta rang. Efter att jag läst klart den begav jag mig omedelbart tillbaka till bokhandeln för att köpa uppföljarna. Hittade en samling med de fyra första böckerna. 

Andra och tredje boken i Earthsea-serien. Absoluta mästerverk.

Blev nyligen klar med tredje och ser med stort nöje fram emot att gotta mig ner i den fjärde som med största sannolikhet håller lika bedårande höga klass som de tre föregående. Det skall nämnas att precis som i The Word... ryms många avsnitt som skvallrar om författarens djupa och vittomfattande visdom. Man är med andra ord i goda händer när man låter sig försvinna in i Le Guins förtrollande ö-värld.

Den sista boken jag vill nämna är Gordon White's Ani.Mystic. Det rör sig i detta fall om en fackbok även om jag hellre vill beskriva den som en ren och skär upplevelse. För i denna magnifika text bjuds det på bl.a. kolossala ruiner i Mikronesien, astrologisk magi, regnande vattenväsen, växter och djur som personer och permakultur.

Det är svårt att med ord förklara, men i grund och botten bidrar de spridda kapitlen till att visa hur vi effektivare kan existera i ett levande kosmos. Den handlar till hög grad om att visa hur andra människor i historien och i nutid tänker och existerar; i kontrast till västerlänningen som i dag på många sätt existerar sub-optimalt. 

Tyvärr är vi alla så inlindade i denna kulturella slöja att det är nära på omöjligt att ens vara varse om det. Lyckligtvis har antropologer rönt stora framgångar i att dokumentera och förmedla alternativa förhållningssätt gällande vår värld och vår plats i den. 

Författaren har i boken summerat ett flertal verk ur detta akademiska gebit; och i kombination med hans egna erfarenheter på resande fot, hans mångåriga utövning av magi samt möten med andevärlden, gör boken mångfacetterad på ett högst nöjaktigt vis.

Ani.Mystic är mycket möjligt årtiondets bästa fackbok, för jag betvivlar att någon annan bok kommer luckra upp din gamla dammiga upplysnings-hjärna som denna. Och så länge den lyckas göra det, kommer du som läsare inse hur enormt viktig den är. Läs Ani.Mystic, långsamt, och återkommande. Världen och du kommer ömsesidigt tacka varandra. 

Min Bang & Olufsen Beocenter AV5

Nog om böcker. För ungefär ett år sedan började jag samla på DVD. Måhända inte jättesexigt, men när jag insåg att min PS2 kan spela alla regioner med kristallklar RGB-skärpa på min BeoCenter AV5, samt att filmutbudet är monstruöst stort såväl som löjligt billigt, föll det sig som en god idé att bygga upp en samling med mina favoritrullar. Många av dem går ju dessutom inte att hitta digitalt. 

Några av de bästa filmupplevelserna jag hade 2022 är därför äldre grejer jag fått chansen att återuppleva. Härmed en uppräkning av de tre största nedslagen:

På filmtipset skrev jag följande kommentar (2020-10-13 ) om Anaconda:

"För den som har förmågan att ta en film för vad den är kan jag inte rekommendera den här högt nog. Förutsatt att ni är intresserade av vettlös, over the top 90s action utan CGI-överflöd. Castingen är häpnadsväckande underhållande i sin brokighet, där en överspelande Jon Voight stjäl showen från alla inklusive anakondan. Estetiken är fantastiskt småmysig, både båten och [ormen] är otroligt vackra, och soundtracket håller måttet, om än det blir lite blasé emellanåt. Ormens skrik får mig ständigt att le." 

"Five whiskeys? That's breakfast on the river."

Efter att ha sett om den vill jag ytterligare understryka hur storartad Jon Voights insats i rollen som Paul Serone är. I somras upplevde jag två veckor då jag bokstavligen inte kunde tänka på annat än Serone-citat. Värdig en andra plats (efter Scorpius) på listan över de bästa filmskurkarna någonsin. 

Samtliga starka 4:or (av 5)

De flesta är bekanta med den första Hotet från underjorden-filmen. Få är det som sett del två, och ännu färre har sett trean, fyran och de nyare inkarnationerna från 2015 och framåt. Även om jag gillar del 5-7 mycket, så är det något med 90-talets alster som är något alldeles extra. 

Från den introducerande berättelsen med Kevin Bacon i spetsen, till uppföljaren som både skruvar upp pang-pangandet och etablerar Burt Gummer (Michael Gross) som den som tar över facklan efter att hela ursprungsbesättningen gått vidare. 

Tremors 4 förtjänar erkännande.

Trean ger oss ett kärleksfullt återbesök till orten Perfection, där allt började, och fyran växlar om till 1800-tal och vilda västern (tänk Tillbaka till Framtiden 3, Maverick, City Slickers), för att på så vis ge tittaren en fullfjädrad mytologi som omfattar både den vapentokige Burt Gummer och en utförlig bild av Graboidarnas natur. Det är häftigt, charmigt och som en kär blodsbroder uttryckte det: riktigt jävla tajt!

Jag har sett både ettan och tvåan många gånger. Men först i somras såg jag dem back-to-back, och föga anade jag att det var så man verkligen skulle åtnjuta Maniac Cop-rullarna (trean utesluten). För så kommer tvåan verkligen till liv, d.v.s. William Lustigs vision fulländas. 

En perfekt sammansmältning av Maniac och Maniac Cop - ja, i uppföljaren får vi det bästa av båda två plus en flera minuter lång sekvens där en brinnande Matt Cordell krossar samhällets avskum mot tegelväggar. Det är inget annat än filmkonst.

 ---

Det var allt för denna gång. Som avslutning vill jag lämna er med en stilla uppmuntran: kom ihåg att även om tiderna tar dig till dystra dyner, så står alltid fantasins spektakulära och aldrig sinande utbud till förfogande. Låtom oss glädjas!