Ljuva flipper

Under de år jag kultiverat min relativt nya flipperhobby har jag hunnit springa på en hel del maskiner att både älska och hata. Eftersom förra inlägget handlade mycket om Monopoly - en maskin som när jag besökte den förra veckan jag blev plågsamt påmind om att jag avskyr  - blev jag sugen på att rada upp en handfull av mina absoluta favoriter. 

Ty jag har inte haft möjlighet att spela något bra sedan dess, och jag känner att jag måste balansera ut det onda med det goda. Jag sluter därför mina ögon och tänker på:

The Getaway: High Speed II

(Williams 1992, PB 150 miljoner)

Spänn fast säkerhetsbältet ...

Uppföljaren till legendariska High Speed. En vidareutveckling av föregångaren vilket innebär att den geniala grunddesignen får sällskap av en supercharger, ett simpelt men löjligt roligt shift-system samt en av de svårare men ack så tillfredsställande Super Jackpotsen någonsin. 

Tajmar du en träff i superchargen samtidigt som du shiftar upp med plungern vibrerar hela maskinen; lycka uppstår.

Jag minns en sommarkväll i Berlins främsta flipperhall för ett par-tre år sedan. 50+ maskiner och nästan alla var lediga; ändå väljer vi, en blodsbroder och undertecknad, att pumpa The Getaway obarmhärtigt de sista tre timmarna innan stället stänger (ägaren måste slå av strömmen för att få iväg oss). Och det enda vi pratade om på den långa tunnelbaneresan hem var att man skulle velat köra en runda till. 

Fish Tales

 (Williams 1992, PB 123 miljoner)

En stor anledning till varför jag älskar flipper har att göra med den gudomligt vackra estetiken som framför allt maskinerna från det gyllene 90-talet har. Kanske vackrast av alla är Williams-flippret Fish Tales; för på denna stämmer allt. Jag överdriver inte när jag säger att färgtemat, karaktärsdesignen och ljudet bildar en helhet som är perfekt till minsta detalj.

Så vackert att man blir styv i brallan.

 

Därtill pratar vi en snabb men rättvis maskin som belönar instinktivt 'fast-and-loose' lirande. Få är maskinerna som inom loppet av ett par sekunder kan ge en så varm känsla i maggropen som några loops i båtrampen. En lika rolig som tillgänglig historia som du sällan ångrar att du slängde i din sista växel i.  

Red & Ted's Road Show

(Williams, 1994, PB 333 miljoner)

Har du en gång sett Road Show med dina egna ögon så kommer du aldrig glömma den. Detta färgsprakande flipper bjuder nämligen på en extra bred spelplan vars övre del rymmer två huvuden (Red och Ted) prydda med gula bygghjälmar. 

Multibollen aktiverar du genom att skjuta in bollen i Teds mun. Jackpoten genom att langa in den i Reds. Använder du förresten den vänstra plungern för hårt dunkar kulan in i Teds skalle varav ett "Oooouch!" följer. 

Huvud-gimmicken lanserades redan fyra år tidigare med flippret FunHouse. Emellertid med bara ett.

Det är omöjligt att inte dra på smilbanden när man spelar Road Show som duger mer än väl för ett par snabba rundor. Samtidigt erbjuder den ett djupt och omfattande gameplay som inte låter sig spelas igenom utan en ordentlig mängd skills och tålamod.

 

En av de bästa vidsen på Youtube, alla kategorier. 

För den som är intresserad har Papa Pinball lagt upp en tutorial (av världsmästaren Bowen Kerins) som visar exakt hur långt det här spelet är. Själv håller jag mig än så länge till multibollarna. 

No Good Gofers 

(Williams, 1997, PB 26,8 miljoner)

Denna låg löjligt länge högt på min vill-spela-lista. Jag blev därför extremt entusiastisk när jag slumpartat kikade in på ett av mina gamla stammishak, Abenteuerland, och såg att de bytt ut Star Trek TNG-maskinen (ytterligare ett hatobjekt) till just ... No Good Gofers!  

Kanske har det att göra med att jag är ett stort Tom i bollen-fan, kanske är det den extremt väldesignade spelplanen signerad Pat Lawlor, kanske är det bådadera samt det faktum att en lyckad Hole in One är det mest tillfredsställande skottet i flipperhistorien - hursomhelst så kan jag aldrig få nog av murmeldjuren. 

"The PIN everyone will GO fer."

Faktum är att jag tycker om den så mycket att jag kort efter att ha upptäckt den, bestämde mig för att fira min födelsedag på nämnda krog. Jag gick från jobbet redan vid lunch, ringde min partner in crime och landade på krogen runt 14-tiden. Med fickorna fyllda av €2-mynt spenderade vi nästkommande sex timmar med att dricka bira, röka kubanska cigarrer och spela skiten ur detta mästerverk. 

Här har OTALIGA timmar spenderats genom åren.

Dessvärre klappade stället igen vid nyårskiftet och flippret har åkt tillbaka till verkstaden. Vila i frid Abenteuerland och må No Good Gofers snart finnas spelbart på en bar inte bara nära mig, men nära alla som har det minsta intresse. 

R.I.P (1998 - 2022)

Monster Bash 

(Williams, 1998, PB 160 miljoner)

Monster Bash var den första automaten jag verkligen lärde mig. Den dök upp något år efter att jag upptäckt Monopoly och blev - tack vare att den befann sig i ett mer eller mindre hemligt rum i en anspråkslös pub på en (då) anonym gata - snabbt min Go to när pin-febern satte in.

Spelplanen är nära nog perfekt.

Temat är klassiska monster (Dracula, Frankenstein, Varulv etc..) och såväl speldesignen som det estetiska är så gott som fulländat. Det som gör att den sticker ut lite extra är emellertid ljudet som bjuder på stämningsfulla effekter och hejdlöst humoristiska one liners (i synnerhet av Dracula). Och när jag säger att musiken är i klass för sig så menar jag i en klass för sig. Aktivera Monster Bash-modet och du kommer förstå vad jag menar (eller lyssna på den nedan, dock utan animation).

 

Aktivera den på en riktig maskin för maximal njutning.

Att Monster Bash har blivit ett av de mest eftertraktade pinsen på marknaden (runt 80-90 papp i skrivande stund) hänger definitivt ihop med att den är så pass väl avrundad att du aldrig tröttnar på den. Aldrig.

---