Besatt av fightingspel - Del I

Under hela min barndom fram till att jag nådde puberteten dominerades mitt liv av i huvudsak en sak: TV-Spel. Jag hade turen att växa upp i ett hem med både datorer och konsoler samt bröder och halvbröder som hjälpte till att elda på intresset i form av spel och spelare. I åratal var högsta prioritet att spendera så mycket av min vakna tid som möjligt framför TVn med en spelkontroll i handen. Timmarna blev åtskilliga.

Innan tv-spelen intog vardagsrummet spelades det en absurd mängd Street Fighter 2 Turbo och Mortal Kombat 2 på PCn. Jag lärde mig nästan alla fatalities utan till.

Min far var klok nog att förse mig med ett flertal prenumerationer av speltidningar vilket ledde till att jag då och då frivilligt ägnade mig åt läsning. Blaskorna hette Super PLAY, Playstation Power och senare LEVEL. 

Super PLAY spelade en kritisk roll under min uppväxt.

Eftersom målgruppen först och främst var barn var sidorna fyllda med bilder som ofta var rena skärmdumpar. Eftersom 3D först började komma andra halvan av 90-talet var påfallande många titlar renderade i 2D d.v.s. pixelgrafik. Den nya grafikkonsten var rätt primitiv så 2D-titlarna såg oftast betydligt attraktivare ut. 

Så även om vår första konsol Playstation (PSX) var klart hetare än 16-bitarna kände jag mig lite blåst på konfekten när jag bläddrade i magasinen och såg uppslag efter uppslag med spel som liknade tecknad film. 

Inte långt i från vacker animerad film; jag spelar det än i dag.

Vackrast var Street Fighter Alpha 2. Jag ville spela det så gärna att det gjorde ont i kroppen. Det fanns förvisso till PSX, men fick ingen större release i Europa. Dessutom spelade vi bara brända spel. Vi fick högar av dem av halvbrorsan, som fixade dem via en hemlig datanördskälla. 

Men vi hade tillgång till många andra fantastiska (fighting)spel som Street Fighter EX+, King of Fighters 97, Marvel Super Heroes, Soul Blade, Tekken 1-3 och Toshinden 3. Med åren uppgraderade vi till Dreamcast och åtnjöt extrema mängder Soul Calibur. Senare skaffade vi en PS2 med Capcom vs. SNK 2 (CvS2) och jag förälskade mig åter i Capcoms tvådimensionella fightingvärld. En titel som senare skall visa sig vara kritisk för min besatthet. 

Efter att arkadkulturen dött ut gav Xbox Live en hel generation yngre spelare chansen att spela fightingspel mot främmande motståndare på ett lättillgängligt sätt.

Måste varit runt 11 år här. Arkadhall i London, möjligen Namco Funscape. Två kabinett till vänster spelar jag ett pinfärskt Street Fighter III för första gången någonsin.

Vi spolar fram till 2004. Jag är 16 år och spenderar majoriteten av min fritid i mitt pojkrum där jag lyssnar på Nya vågen-LPn, tittar på ZTV och spelar Xbox Live. Minns att det blev hutlöst många timmar av snowboard-spelet Amped 2, men sen så upptäcker jag också att min gamla barndomsfavorit CvS2 lanserats med online-stöd. 

Det i särklass bästa spelet som någonsin gjorts. Jag tänker på det varje dag.

Sommarlovet 2004 dricker jag då och då bärs i Uppsalas lummiga parker, eller tar långa cykelturer genom stadsskogen ned till stan för att leta vax i skitbackar. Jag stannar väl då och då i en lund och smygröker. I lurarna ljudar Ratata. Gråter över flickvänner jag aldrig haft. Nätterna spelar jag CvS2 mot britter och amerikaner på ett instabilt Xbox Live. 

När sommaren är slut har jag tusentals matcher under bältet. Men hur mycket jag än älskar spelet så är nättjänsten inte särskilt bra och när väl oktober tågar in med Street Fighter: Anniversary Collection (Street Fighter 2 och 3) som lovar betydligt bättre nätkod samt en spelarbas, som utgörs av riktiga människor som jag kan träffa och spela offline med, förändras min värld i grunden.

Titeln som förändrade allt.